Stiftelsen Svenska Seglarskolan

VÅR HISTORIA

Följande är en text författad av Monica Törnqvist, född Bernhardt, Gustaf Bernhardts yngsta dotter av fyra och som själv var med tidigt i Seglarskolans verksamhet.

Den 9 maj 1931 utfärdades ett riksupprop för bildandet av stiftelsen Svenska Seglarskolan. Därefter har iordningsställts länsupprop för Stockholms stad och för 22 av rikets län. /…/ Stiftelsen är nu bildad, och underdånigt förslag till grundstadgar ingivet till Kungl. Maj:t. Vidare har Svenska Seglarskolans Riksförening bildas med uppgift att bl.a. ekonomiskt stödja stiftelsen.

Ovanstående är ett utdrag ur Svenska Seglarskolans Riksförenings Årsbok för 1932, och här kommer historien bakom:

Min pappa Gustaf Bernhardt, kapten vid Kustartilleriet, var mycket road av att segla.

Han och många andra hade noterat att det var svårt för skolungdomar att få lära sig att segla på stora båtar. Det fanns ingen seglarskola för dem. Det fanns möjlighet att segla med flottans och handelsflottans båtar, men bara för de pojkar som hade bestämt sig för att gå vidare inom flottan eller handelsflottan. Min pappa organiserade därför 1927 en liten privat seglarskola med den ketchtacklade yachten Gathenhielm som han själv ägde, och med den skonerttacklade yachten Vanadis, en gåva till Seglarskolan. Skolan riktade sig till ”feriepojkar” det vill säga skolungdomar (bara pojkar) på sommarlov. Denna seglarskola blev mycket populär och platserna tog snart slut. Då bestämde han sig tillsammans med flera likasinnade för att utöka Seglarskolan och göra den till en riksomfattande verksamhet.

Familjehistoren berättar att Gustaf Bernhardt som far åt fyra flickor egentligen främst hade skapat Seglarskolan för att flickor skulle kunna lära sig segla på stora båtar.

Det är möjligt, men troligen gjorde han klokt i att först gå ut med att Seglarskolan riktade sig till feriepojkar. Först 1933 seglade de första flickorna med ”Extrakurser för Flickor”, väl beskrivet som succé i årsboken för 1935.

Pappa började med att lägga fram sin idé för ledningen för Flottan och Kustartilleriet. Han framhöll att en landsomfattande seglarskola skulle kunna vara ett bra underlag för att rekrytera pojkar till såväl Flottan som Kustartilleriet, men till detta behövde han hjälp. Hans förslag var att han skulle få betald tjänstledighet för att arbeta med att åka runt i Sverige och intressera framstående personer, framför allt landshövdingar, för Svenska Seglarskolans sak. Han skulle också tala med folk som kunde tänkas lämna bidrag till Stiftelsen. På så sätt skulle de kunna köpa fler båtar. Dessutom ville han gärna ha hjälp med att lägga upp båtarna för vintern och rusta dem på våren, samt låna seglarkunnig personal från Flottan och Kustartilleriet som skulle kunna segla med på somrarna som befäl och sakkunniga. Det vann gehör och ”Under sommaren 1931 beviljades Kapten Bernhardt i nåder av Eders Kungl. Maj:t tjänstledighet för att arbeta för stiftelsens skapande.”( ur årsbok 1932 sid 17).

För att stötta stiftelsen kunde man bli STIFTARE genom att betala minst 500:- kr, gärna 1.000:- kr. Man fick då sitt namn skrivet i stora bokstäver i matrikeln som medföljde Årsboken. Man kunde också bli medlem för 5 kr för vuxna eller 2 kr för ungdomar. Medlemsavgiften skulle betalas varje år. Som stiftare var man ständig medlem.

I årsboken från de första åren framkommer berättelser om allt arbete som lagts ner för att göra  Seglarskolan rikstäckande. Där finns stadgarna, utdrag ur protokoll, berättelser från ungdomar som seglat en kurs, deltagare, medlemmar etc., samt vackra bilder.

Svenska Seglarskolans höjdpunkt var åren före andra världskriget. Då seglade de till Polen, Holland Estland och Danmark. Sista seglatsen till Gdansk gick sommaren 1939 där de blev väl mottagna men kände att det var bråttom att komma hem. Väl i Sverige fick de holländska eleverna order om att åka hem snarast, kriget hade brutit ut. 1940 blev det ingen segling av, allt var för osäkert, men de efterkommande somrarna seglade man inomskärs, allt väl dokumenterat i Årsböckerna. Men mycket ändrades efter kriget, alla donationer beskattades och det var inte längre möjligt att få hjälp av Flottan och Kustartilleriet för utrustning av båtarna och befäl till seglingarna. Sista seglatsen gjordes 1948. Det var ombord på S/Y Lova.  Jag var med, 14 år gammal. Det var ett stort äventyr.

Under flera år var Stiftelsen aktiv genom att dela ut stipendier. I en period på 90-talet samarbetade Seglarskolan med Svenska Kryssarklubben. Det köptes två båtar som rymde sex till åtta elever plus befäl, och under några år fanns Seglarskolan igen. Tillslut gick det inte, och Stiftelsen återgick till att dela ut stipendier till ungdomars fostran på havet.

När mina föräldrars hus skulle tömmas efter deras bortgång 1987 skänktes Svenska Seglarskolans arkiv till Sjöhistoriska Muséet. Mycket är bevarat och speglar väl Seglarskolans historia. Årsböcker finns i fullständig svit i Sjöhistoriska Muséets bibliotek.